Måttet är nog rågat!
Hade i går stekt 25 färsbiffar och tänkte att de flesta kan vi frysa ner, sen när de har svalnat av.... ja tanken var god! Nu på morgonen ligger de kvar på stekplåten, ingen diskade ingen plockade undan på diskbänken. Detta har varit mitt område att städa undan, men mer och mer har jag inte haft "orken" att klara detta och glömt!!! (kan inte fatta hur man kan det!) att städa undan, och som det är, så är det ingen som heller tar på sig denna uppgift, för det har ju alltid jag gjort och förlitar sig på det. Min man har sina rutiner att ta det på morgonen på helgen och det är jag tacksam för, speciellt nu när han är arbetssökande innan hans sässongsarbete startar, vad som händer sen, vill jag inte ens tänka på!
Apatisk, håglös, glömmer en massa, måste leva med en kalender, dag för dag, annars rasar det, långa resor till jobb, vikten ökar sakta men säkert, stressad av allt, svårt att gå i affärer och handla- hittar inte så bra längre eller glömt var det ligger och måste gå fler rundor.... listan kan bli lång.
Tilllägget är att diskbråcket kommer oftare pgav jag ökar i vikt, långa bilresor till jobb, stress och småbråk med de som har kaos i familjen och då kan jag även "tappa luft" fast jag kan andas.
Vad händer???????? Vill inte ha det så här! Jag mår jättedåligt, jag som varit effektiv och klarat så många saker innan utan problem.
Nu om dagarna gör jag bara det som måste och det glömmer jag bort lätt med tex tvätten - sätter på maskinen med tvätt men glömmer bort det sen.
Jag blir även stressad av att bara sitta, för det är så mycket som ska göras och det är igenterligen bara BAS! som ska göras, tex diska, dammsuga, handla hem mat för dagen, bädda säng, torka av bordet m.m.
Vad är det som händer :( jag vill inte vara med på detta tåg!
Min man och jag har varit på Hab och fått ett möte med psykologen för oss föräldrar och hon ska se om hon kan hjälpa oss så vi får det lättare som familj, jag vet annars vart det bär och jag vill inte ens ha det som sista utväg- jag älskar min familj! Jag vill inte skiljas och ska inte behöva bli tvingad, om det finns hjälp att få, för att vi ska få det bra som familj. :(
Ingen inom vården har hjälp familjen som en enhet, det är för djävligt! Här har vi en familj på 5 där 4 har autismspektra och det enda svar vi får är att; alla behandlas var för sig, det är inte den andres bord att prata med den andra familjemedlemen eller hela familjen.
Vi ber om hjälp men då måste vi slåss för det, men ber vi inte om det får vi en massa krav att ta emot! Hur sjukt är det???
kram/Här och nu
Usch din stackare...så jävligt rent ut sagt!!!
SvaraRaderaTyvärr finns det ingen helhetssyn på familjer i dessa lägen, vilket är helt sjukt. Socialen kan se till barnens bästa, habiliteringen kan hjälpa till med verktyg och tips för att underlätta svårigheter, kuratorer och psykologer kan prata enskilt med var och en och så finns det familjeterapi för föräldrar. MEn som du säger resten då? Hela familjen? Ett helhetsperspektiv för att stötta en hel familj, det finns inte vad jag vet och det är inte klokt. JAg undrar hur många familjer med autismspektran inom familjen som går under för att det inte finns hjälp att få på ett vettigt sätt.
Och nog får man slåss för minsta lilla hjälp.
Än hit, än dit ska man fara och försöka sköta ett jobb vid sidan om plus hemmet där man kanske har en massa extraarbete med schemaläggande och struktur, planering för att få en fungerande vardag. Undrar hur mycket timmar det anses vara "normalt" att hålla på som många familjer i denna gruppen gör? Hur mycket ska vi orka med på egen hand. JAg har efterlyst någon slags samverkande "spindel" som håller ihop allt detta men det finns inte. Det saknas som sagt en helhetssyn i vårt samhälle idag. Jag tror inte det finns någon som orkar i längden hela tiden utan hjälp.
Jag önskar dig verkligen en bättre vardag innan det blir en fullständig kolaps, vilket inte är ok. Vart är de ansvariga i samhället? Vad gör de?
Sänder massor med styrkekramar till dig och din familj.
Lena
Tack Lena!
SvaraRaderaJag hoppas psykologen kan hitta något eller sjukskriva mig så jag får återhämta mig utan att ha stress om att jag måste jobba och kan börja varva ner och försöka få rätsida på vardagen.
För min del stog det att jag led av postraumatisk stress (sant) och personlighetsstörning under utredning. Tungt -ja, men nödvändigt. Jag står i o f s i kö för utredning, men det är för ev. ADHD eler Aspergers syndrome.
SvaraRaderaMen det krävs att de verkligen tar i för att du ska få bli sjukskriven. Hoppas att du får bra hjälp där och att de är förstående, för FK är det inte..
Kram//Lena